Som alltid på resor hade jag med mig mitt teckningsblock och satte igång att teckna. Det fungerar alltid bra som inledning på samtal. Jag hade också med mig min lilla låda med akvarellfärger. Jag frågade efter vatten till färgerna och då börjar alla hjälpa till med att skaffa det.

Den stilige mannen beskrev entusiastiskt sin verksamhet och bjöd in mig i huset. Det bestod av ett rum med hyllor runtom väggarna och en bakdörr till ytterligare ett förråd. Mitt på golvet stod maskinen som malde säd. Väggarna var av trä och längst ner var de inklädda med lera som på utsidan var kalkad och på insidan torr och brun.

”Odlare runtom i bygden kommer till mig med säd som de vill ha mald och då hjälper jag dem med det. De får tillbaka säden i en säck eller stor papperspåse och jag får en tiondel som betalning. Den delen sparar jag i tygsäckar som jag sen säljer.” ”Det är det jag lever på” sa mannen. Jag blev oerhört nyfiken och fortsatte att fråga. Då kom en man med en skottkärra full med omalen säd som han ville ha mald och ”mjölnaren” ställde in kvarnen och drog igång motorn till elverket. Den dånade till och började låta som motorn på en fiskebåt på svenska västkusten förr. Han la en rem mellan två hjul. Det ena hjulet satt på motorn och det andra på elverket. Elverket började snurra och då gick kvarnen igång.

I en tratten högst upp på kvarnen hällde ”mjölnaren” i säden och under kvarnen rann den malda säden ner i en säck. När allt var klart tog mannen som kom med säden säcken och körde iväg med den på sin skottkärra. ”Mjölnaren” visade att han hade sparat av säden den tiondel som han lägger undan på hyllorna. Han pekade och visade mig minst 7 olika sorters säd som han senare skulle mala. Han packade också mald säd i mindre påsar som han sålde till folk som inte odlade själva.

Jag funderar så klart på hur han ser till att skadedjur inte äter upp säden. Det fick jag aldrig klart för mig.

På baksidan av huset leder en liten dörr ut mot en jättestor plan där massor av barn spelar fotboll och leker. Ytan är stor som två fotbollsplaner och runtom står andra hus så att de bildar en jättelik gårdsplan. Där bor byns invånare.

Vid bygatan där jag laddade telefonen är det mera småhus för service som frisörer, små hotell med bara två sängar, ”beautisalonger” för kvinnor och ställen där man kan köpa medicin. Det förstod jag först efter att ha varit i byn flera timmar. Jag undrar fortfarande var de köper mat.

Jag tackade den välklädde mjölnaren som så stolt hade visat mig hur kvarnen fungerar och gick tillbaka till ”telefonkiosken”. Min telefon var nu fulladdad och jag tackade och betalade några shilling motsvarande ett par kronor till killen i kiosken.

Sen gick jag tillbaka till Janes hus. Det var en tänkvärd och mycket givande eftermiddag.