2020–2021
Janes Kenya-resa under december 2020 – februari 2021 och Wouototo-barnens Covid-år
Skolorna har vart stängda under största delen av 2020 och fram till januari 2021 (då skolorna öppnat igen), all utbildning har vart pausad och barnen är uttråkade av att bara vara hemma och lära sig och inte göra någonting. Föräldrar och barnens målsmän upplevde en jobbig period när skolorna är stängda då det skapar mycket frustration i hemmet när barnen inte blir stimulerade med sin normala skolgång. Dock hade barnen tillgång till fotbollsträning varje kväll med hjälp av fotbollarna som vi har ordnat och skänkt till barnen, fotbollsträningen om kvällarna var en plats för gemenskap och skratt i den annars långtråkiga tillvaron utan skolgång.
Tyvärr finns det en skillnad mellan flickor och pojkar i hemmet under en tid som denna, detta i och med att tjejerna stannar hemma och hjälper till med hushållssysslor medan pojkarna enklare kunde leka och delta på fotbollsträningen. Normer och strukturer i samhället gör att flickorna inte har lika lätt att ta tid för nöjen som pojkar har.
I och med att barnen inte var i skolan så går det också åt mer mat i hemmet, där också problem uppstår då många familjer inte har tillräckligt med mat för att mätta allas magar varje dag vilket skapar frustration hos föräldrar och målsmän.
Ett annat stort problem med att barnen inte går i skolan är att föräldrarna hela tiden måste vaka över sina barn i tonåren för att motverka oönskade relationer och oönskade graviditeter. Normalt sett är deras skolgång ett bra sätt att motverka detta men under inställd skola och tider av tristess händer det såklart att dessa tonåringar söker samhörighet hos varandra istället vilket kan leda till både det ena och det andra.
Barnen har inte blivit sjuka i Covid-19, eftersom man inte umgåtts så mycket och Kenyanska restriktioner ser till att alla har munskydd (som vi har skänkt) på sig, man tvättar händer, man håller avstånd etc. Detta var också något vi utbildade dem i under resan för att säkerställa att alla verkligen förstått och vet hur man skall göra.
De flesta av tonårsflickorna menstruerar och jag har utbildat dem i intimhygien och sexualkunskap. Detta gjordes i två olika omgångar, men är också någonting som vi kontinuerligt måste jobba preventivt med för att skapa större förståelse kring hur relationer kan påverka deras skolgång och personliga framtid.
På grund av inställd skolgång, fram till januari 2021, kunde jag endast besöka ett barn som faktiskt gick i skolan. Det var i slutet på januari 2021 då jag besökte Frederick på skolan Ongino Secondary School. Vid besöket och samtal med lärare på skolan så upptäcktes det att skolan inte kunde bidra med tillräckligt med mat. Jag gav 2000 KSH till Fredrick för att han skulle kunna köpa lite mat varje dag (typ banan och lunch) för att kunna orka gå i skolan hela dagen utan att känna sig hungrig.
Nya barn till Wou-Ototo:
Jag har enligt överenskommelse hittat två nya barn till vår organisation som vi skall stötta.
Under resan hann jag också ordna träffar med barnen och deras familjer, framförallt i samband med jul och nyår. På det hela ser utvecklingen positiv ut för barnen, tror ett kämpigt Covid-år.
/Jane Owilli
2018
Rapport från besök i Wou Ototos fadderbarns skolor januari 2018
Upprinnelsen till vänföreningen Wou Ototo var ett antal familjer i Godnyango i Homa Bay County, och deras behov av hjälp för barnens skolgång. Jane hade på egen hand stöttat en del av familjerna och med svenska faddrar kunde stödet utökas och 12 barns skolgång säkras.
Fattigdom är en av de främsta orsakerna till att föräldrar i Godnyango och dess omgivningar inte har råd att skicka sina barn till skolan. Nästan alla fadderbarnens familjer lever på odlingar, som delvis täcker familjens behov.
Många har en egen liten affärsrörelse och säljer egna eller uppköpta grönsaker på lokala marknader och i staden Oyugis.
Flera driver också en sporadisk cateringverksamhet eller drar in lite pengar på små uppdrag som att städa i en kyrka, bära vatten från brunnen till grannarna mm. Inkomsterna är små och en dålig skörd kan innebära att familjen står utan mat.
Det är kvinnorna som odlar och säljer grönsaker och utför små tillfälliga arbetsuppgifter. Flera av familjerna saknar en man i hushållet. Få av männen har arbete.
En liten notis i DN med rubriken ”Stort ansvar men lite makt” publicerad den 8 mars 2018 konstaterade att den afrikanska ekonomin vilar på kvinnors axlar att kvinnorna är hänvisade till jobb i jordbruket och i den informella sektorn i större utsträckning än männen samt att ojämlikheten på arbetsmarknaden börjar i unga år. Flickor tvingas i långt större utsträckning än män hjälpa till hemma.
Barnen och framförallt flickorna behövs för försörjningen och i hushållet. Döttrarnas hjälp i hemmet var också en fråga som väcktes på Wou Otos årliga julmiddag 2017 för fadderbarnen och deras föräldrar. En pappa tog under middagen upp till diskussion att dotterns mamma krävde för mycket hjälp av dottern och att det påverkade hennes skolresultat negativt.
Andra orsaker som försvårar skolgång kan vara att skolan ligger långt från hemmet. Det gäller framförallt när barnen kommer upp på gymnasienivå. Gymnasieskolorna ligger glest och har ett intagningssystem (se nedan) som gör att eleverna inte alltid hamnar på den skola som ligger närmast hemmet.
De är oftast internatskolor även om de också tar emot dagelever. Internat medför extra kostnader för familjerna utöver terminsavgifter och är därför inte möjligt för alla familjer att bekosta. Ett av våra fadderbarn hade så lång skolväg till fots morgon och kväll att han inte orkade med studierna. Wou Ototo möjliggjorde för honom att bo på skolan.
I januari 2018 besökte Wou Ototo de 3 grundskolor, 4 gymnasieskolor och en yrkesskola där våra fadderbarn går och pratade med barnen, rektorer och lärare.
Skolorna kommer att markeras på en karta som vi planerar att lägga ut här på hemsidan.
Kenyanska skolsystemet
Fram till Kenyas självständighet 1963 blev elever tilldelade skolor utifrån etniskt ursprung. När Kenya blev självständigt togs ett nytt skolsystem fram. Det var dock först 1981 som Kenya på allvar bröt sig loss från det koloniala brittiska skolsystemet. Nya kursplaner arbetades fram och 1985 infördes systemet 8-4 som idag används i Kenya. Det syftar på åtta år i primary schools och fyra år i secondary school. Primary school kan jämföras med den svenska grundskolan. De åtta första åren är obligatoriska och avslutas i årskurs åtta med slutprovet Kenyan Certificate of Primary Education (KCPE). Resultatet på provet är avgörande för vilka skolor eleven kommer in på för fortsatta studier. På liknande sätt avslutas det fjärde året på secondary school (gymnasieskolan) med slutprovet Kenyan Certificate of Secondary Education (KCSE) vars resultat sedan används som underlag för ansökningar till universitet.
Eftersom det råder skolplikt upp t.o.m. årskurs åtta ska all undervisning inom primary school enligt lag vara gratis. Gratis grundskola innebär ändå att vissa kostnader tillkommer för eleverna såsom skoluniform, undervisningsmaterial mm. Kostnader som är ett hinder för många barns skolgång. Enligt UNICEF började 75 % av alla kenyanska barn skolan 2004, men många avbröt sina studier innan de hade slutat grundskolan.
Free Primary Education d.v.s. lagen för kostnadsfri skolgång, som började gälla i januari 2003 ledde till en drastisk ökning av elevantalet vid många skolor. Brist på lärare är fortfarande ett stort problem framkom i våra samtal med rektorerna på de skolor vi besökte. De offentliga skolorna, som alla våra fadderbarn går i, får enligt rektorerna allt fler elever, men inte mer resurser. Det betyder att klassernas storlek ökar. I de flesta skolor vi besökte hade klasserna mellan 40 och 60 elever. Många av de bästa lärarna lämnar också skolorna i de fattigare landsbygdsområdena för att arbeta i städerna, enligt rektorerna.
Den kenyanska läroplanen omfattar få ämnen. Ämnet Science är t.ex. en sammanslagning av olika områden inom vetenskap. Ämnet Social studies omfattar ämnen som geografi, historia och samhällskunskap d.v.s. ämnen om människor och miljö. Bild, musik och slöjd går under det gemensamma namnet Creative Arts. Ämnet Creative Arts förekom dock inte på de skolor vi besökte. Det var i alla fall inget ämne som betygsattes. I barnens betyg på grundskolenivå ingick English language, Kiswahili, Matematics, Science och Social studies. Det är också de ämnen som ingår i slutprovet KPCE i klass 8. I de lägre klasserna fanns också ämnet Reading.
Vägen till kunskap för de kenyanska eleverna är genom lärare och de skolböcker som finns att tillgå. Undervisningen är lärarledd och väldigt strukturerad. Eleverna vet att de måste ta chansen under lektionerna och vara koncentrerade på det som läraren undervisar om. Wou Ototo deltog t.ex. på en lektion i kiswahili i en första klass i grundskolan. Det var tyst i klassen utan tillsägelser från läraren. Undervisningen var omväxlande. Eleverna lyssnade uppmärksamt på läraren men deltog även aktivt i undervisningen. Eftersom det var en språklektion handlade mycket om att härma nya ljud. Det fanns få hjälpmedel. Istället för papper och penna fick eleverna t.ex. lära sig bokstäverna genom att först rita de i luften och sedan på svarta tavlan.
Wou Ototos fadderbarn i Primary Schools
Wou Ototo har 7 fadderbarn i 5 olika grundskolor. Fyra av Wou Otos fadderbarn går i Kosira Primary School i klasserna 5, 6 och 7. Josinta går i klass 5, Sonia i klass 6, Sylvia och Fredrick i klass 7. Vivian går i klass 7 i Nyafare Primary School , Elisha går i klass 4 i Lang’o Oromo Primary School. Och Viktor går i klass 8 i en public school i Kisumi. Wou Ototo besökte 4 av grundsklorna.
Flickorna går regelbundet i skolan och har ambitioner att läsa vidare till lärare, sjuksköterska mm. Skolresultaten ligger för några av dem lite på gränsen till att de ska komma in på gymnasiet.
Fredrick går i klass 7 och har problem med närvaro och koncentration. Rektorn säger att han är ”bright” och har goda förutsättningar för fortsatta studier om han anstränger sig. När Wou Ototo pratade med rektorn kallade hon in Fredrick och han får i vår närvaro skriva ner ett löfte för det kommande skolåret ”I Fredrick Odiwor here promises to be disciplined. Through the year I will not be out of school without the knowledge of the class teacher.
Underskrivet av Fredrick med dagens datum (22 januari 2018).
Wou Ototo besökte också Vivian i Nyafare Primary School. Hon hade just bytt till den här skolan och går nu om klass 7 för att förbättra sina betyg. Hon vill komma in på ett bra internatgymnasium som sin tvillingsyster Violet. Hon vill bli journalist och tycker om att skriva.
Nyafare Primary School
När vi träffade vårt yngsta fadderbarn Elisha tillsammans med sin mamma i Lang’o Oromo Primary School hade han malaria och mådde inte bra. Hans mamma hade köpt malariamedicin men inte haft råd med den bästa medicinen. Skoluniformen var sliten och skorna utslitna. Foto 10 Langó Oromo Primary School
Han går regelbundet i skolan. Det går bra för honom i skolan. Han är lite bättre än genomsnittet i klassen. Han läser sina läxor tillsammans med sin storebror som går i gymnasiet.
Vi hann inte besöka Victors skola i Kisumi men han kom till Godnyango över en helg. Han trivs inte Kisumi och vill flytta tillbaka så snart han slutat grundskolan. Han bor med sin farmor i Kisumi och de har dålig ekonomi och inte alltid tillräckligt med mat. Vi gjorde ett försök att ordna en plats i hans gamla skola i Godnyango så han skulle ha möjlighet att bo tillsammans med sin mamma och syskon. Men det var inte möjligt för honom att byta skola eftersom han hade anmält sig till slutprovet KCPE.
Kosira Primary School
Wou Ototos besökte Kosira Primary School och samtalade med rektorn Gorrette Otieno
Skolan har drygt 300 elever och det går ungefär 40 elever per klass. Staten skickar fler och fler elever till skolan men ökar inte de statliga subventionerna. Det innebär att lärare saknas och att bidragen till böcker minskar. Skolan saknar bibliotek och har stort behov av barnböcker. Rektorn berättade att de bästa lärarna har lämnat skolan för lärartjänster i staden Kisii. Den fattiga landsbygdens skolor fråntas resurser överallt i Kenya, enligt rektorn. Kosira Primary School tillhör, enligt rektorn, den akademiskt bästa grundskolan i distriktet. Enligt henne är det viktigt för en bra grundskola att eleverna presterar akademiskt. Hon vill inte gärna ta in elever som är akademiskt svaga. Skolämnena är matematik, engelska, kiswahili, science, social studies och religion. Musik, bild och hantverk verkar helt saknas. Skolan har ett fotbollslag men i övrigt verkar inte heller gymnastik vara ett skolämne.
Skolans största problem är fattigdomen. Många elever får inte tillräckligt med mat och har svårt att prestera när de är hungriga. Skolmat serveras inte på grundskolorna. Ofta äter barnen ingen frukost och går hem för att äta lunch. Alla barn får inte heller lunch alla dagar. Även de två andra grundskolorna vi besökte tog upp fattigdomen som ett stort problem. I Nyafare Primary School försökte man periodvis servera en grötfrukost till de yngsta barnen. Det var bara möjligt när majsen skördades för då kunde föräldrarna bidra med majs. Problemet var tillagningen med de ansträngda personalresurserna hade lärarna inte tid att också ägna sig åt matlagning. Foto Nyafare primary School Jane med skolbarn
Det andra stora problemet är att många barn saknar föräldrar. Många har förlorat föräldrar i aids. Ett av våra fadderbarn förlorade sin pappa i aids vid några års ålder och har sedan dess bott hos sin synskadade farmor. Han är idag 14 år. Många familjer tar hand om föräldralösa barn. Två av våra familjer gör det.
Morgonsamling Kosira Primary School
Skoldagen i Kosira Primary School börjar kl 7.30 med läxläsning i klassrummet. Klockan 8.00 samlas alla skolans elever på skolgården för morgonsamling därefter börjar dagens lektioner. Engelska är undervisningsspråket i alla kenyanska skolor. Omkring 60 språk talas som modersmål i Kenya. Av dem är engelska och swahili officiella språk. Majoriteten av kenyanerna talar swahili, landets lingua franca, som andraspråk, och engelska, undervisnings- och myndighetsspråket, som tredjespråk. I Nyanzaprovinsen vid Viktoriasjöns östkust är hemlandet för den etniska gruppen Luo. Luo är en av de största etniska grupperna i Kenya och utgör cirka 12 procent av befolkningen. De huvudsakliga språken i området är luo, swahili och engelska. Jag hade svårt att prata engelska med barnen i de lägre klasserna. De förstår engelska ganska bra men har svårt att själva prata. Rektorn är medveten om de svårigheter det medför i undervisningen. Många lärare undervisar inte heller på engelska utan använder lou. Rektorn har satt in åtgärder i de lägre klasserna för att förbättra engelskundervisningen. Om eleverna inte behärskar engelska när de har slutat i klass 8 kommer de att få svårt med fortsatta studier.
Wou Ototos fadderbarn i Secondary Schools
Wou Ototo har 4 fadderbarn som internatelever i 4 olika Secondary Schools samt en dagelev i Oyugis Craft Training Centre.
Bishop Linus Okok Girls Secondary School
Wou Otos besökte Bishop Linus Girls Secondary School (internatgymnasium för flickor) och samtal med rektorn och vår elev Violet.
Violet går första året på Bishop Linus gymnasieskola för flickor. Det är en offentlig (public) internatskola och anses som en av de bättre i området. Skolorna tar in elever efter intagningspoäng på slutprovet KPCE. Den högsta poäng man kan få är 500 vilket motsvarar A i alla ämnen. En A-student kommer in på de 70 bästa nationella gymnasieskolorna. I Homa Bay County fanns bara 1 A-student 2017. Ungefär halva poängsumman är godkänt och berättigar till en gymnasieplats på ett provinsgymnasium. För att komma in på de bättre provinsgymnasierna krävs minst 300 poäng. Violet hade lite över 300 poäng i slutbetyget.
De offentliga gymnasieskolorna har liksom grundskolorna stora problem med att staten kräver att skolorna ska ta emot fler och fler elever utan mer resurser (lärare, lokaler etc.). I Violets skola går idag 800 elever varav 280 är förstaårselever vilket betyder ca 50 elever per klass. Cirka hälften av de elever som går ut med en examen fortsätter på universitet.
Dagsschema på Bishop Linus Secondary School
4.00 väckning, morgontoalett, städning, bäddning 5.00 läxläsning i klassrummet 7.00 frukost (majsgröt) 7.30 lektioner 10.00 te utan tillbehör. Det finns en kiosk som säljer t.ex. bröd men få elever har pengar att handla för. 10.30 lektioner 12.00 lunch (skolan saknar matsal så eleverna äter i klassrummet eller ute, maten som serveras är oftast ugali (majsbasföda) med en vegetarisk sås 12.30 -16.00 lektioner 18.00 middag (ungefär samma mat som till lunch) 22.00 sovdags
Alla de internatskolor vi besökte hade liknande scheman.
Sovsalarna är tätt packade med två-våningssängar. Det ökade antalet elever i skolorna har lett till platsbrist i sovsalarna. På alla internatskolorna vi besökte pågick byggnation av nya elevhem. I varje sovsal finns elevassistenter som tar hand om eleverna. Sovsalarna är stängda på dagarna men vi blev visade Violets sovsal av henne och elevassistenten. Varje elev tar med sig egen madrass och sängkläder. Alla har skoluniform de själva bekostar. Inga andra kläder är tillåtna på skolan. Eleverna förvarar sina tillhörigheter i låsta plåtkistor de själva köper. Första året kostar utrustningen och böckerna ungefär lika mycket som terminsavgifterna. Violets pappa räknade ut att Violets utrustning kostade 49 160 KES d.v.s. ungefär 4000 kronor. Terminsavgifterna för hela året uppgår till ungefär 3100 kronor. Wou Ototos policy har varit att betala terminsavgifterna men inte utrustning och böcker. I undantagsfall har vi även bekostat böcker och annan utrustning om det varit en förutsättning för fortsatta studier.
Hygienutrymmet var ett stort cementgolv med väggar runt. Där tvättade eleverna sig och sina kläder. Vatten hämtades från en brunn. Toaletterna var små hus med hål i marken.
Köken var också mycket primitiva. Maten kokades i stora kärl över öppen eld i särskilda köksbyggnader.
Foton från badrum, tvättstuga, toalett, kök, mm
Eleverna får åka hem i slutet av varje termin (3-terminssystem) och föräldrarna får komma på besök någon gång per termin på särskilda besöksdagar.
Violet verkade glad och övertygad om att hon skulle klara studierna. Föräldrarna är väldigt tacksamma att vi har möjliggjort detta för henne.
Ringa Boys High School
Ringa Boys High School tillhör också en av de bättre provinsgymnasieskolorna i området. Rektorn var mycket bekymrad över den stora tillströmningen av elever från 500 elever till 700 under några år utan extra lärarresurser.
Vi tilläts inte besöka sovsalar eller andra elevutrymmen eller gemensamma utrymmen på skolan. I några sovsalar berättade rektorn att man hade varit tvungen att installera 3-våningssängar för att få plats med alla elever.
Brist på vatten och bra toaletter är stor i många skolor. På Ringa Boys High School var vattenbristen akut. En brunn behövde borras. För att möjliggöra det behövde skolan kapital och vädjade till föräldrarna att gå in och delfinansiera. Vattenbrist och bristfälliga toaletter i Primary Schools är också en anledning till att många flickor i puberteten stannar hemma när de har mens.
Wou Ototos elev BenBella ,som går första året på Ringa Boys High School, bodde några år i Nairobis slum hos en släkting och gick på en public school i slumområdet. När Wou Ototo besökte honom 2015 var behovet stort att hitta ett bättre alternativ för honom. Vi ordnade så att han kom till en privat internatskola i närheten av Ouygis. Där gick han de två sista åren i grundskolan och avslutade klass 8 med bra betyg. Han är mycket målmedveten och utstrålar att starkt självförtroende.
Manyatta High School
Wou Ototo besökte James i Manyatta High School internatgymnasium för pojkar i Migori County. James går andra året på gymnasiet. Wou Ototo kom till skolan oanmälda vilket vi också gjorde till de andra skolorna. Men just den här dagen hade alla elever i Manyatta High School prov. Bänkarna var utflyttade från klassrummen och eleverna satt ute och skrev sina prov. Det var varmt.
Manyatta High School
Skolan har 600 elever och 33 lärare. 2017 gick 130 elever ut gymnasiet och av dem fortsatte 20 till universitet. Det är också ett provinsgymnasium med statligt anställda lärare. Staten bestämmer hur många elever skolan måsta ta emot samt resurser i form av lärare mm de får. Manyatta får som de andra skolorna vi besökte ta emot allt fler elever utan att resurserna ökar. Det betyder fler elever per klass, trängre sovsalar mm. Det byggdes nya elevhem i området.
Det blev inte så mycket tid att prata med James eftersom han bara kunde gå ifrån provet en liten stund. Han blev dock lovad att få extra tid som kompensation för den tid det tog att prata med oss. Han var inte så kommunikativ. Vi fick inte heller någon möjlighet att se sovsalen eller andra lokaler som kök, hygienutrymmen mm.
Saye Mixed Secondary School
Vi besökte också Fidel på Saye Mixed Secondary School (internatgymnasium för flickor och pojkar). Han går i årskurs 3. Han led av sviterna från malaria och var matt och frånvarande. Pratade knappt hörbart. Han har genom gått en antibiotikakur och varit hemma i 2 dagar men verkar inte helt frisk. Han följer nu dagsschemat som övriga elever.
Fidel säger själv att han trivs i skolan. Föräldrarna är inte så nöjda med skolan och framförallt inte med Fidels umgänge, som de menar har ett dåligt inflytande på honom. Rektorn hade också synpunkter på hans skolresultat. Skolan ligger nära hemmet och många av hans gamla kamrater från grundskolan går där. Själv säger Fidel att han har ett annat umgänge nu och att hans betyg har blivit bättre.
Oyugis Craft Training Centre
Javan slutade grundskolan 2017 och kom in på Oyugis Craft Training Centre i Oyugis på bilmekanikerlinjen. Foto 20
När Wou Ototo träffar Javan är han jätteglad för både utbildningen och sitt nya boende. Han har just flyttat in i ett litet lerhus med två små rum på Janes tomt nära Oyugis. Jane kommer att göra några smärre upprustningar av huset bl.a. sätta in två små fönster som idag saknas samt skaffa färg så Javan kan måla väggarna. Han behöver också hjälp med möbler. Wou Ototo kommer att bidra till inredningen med bl.a. en säng. På tomten har Jane en majsodling och Javan kan också odla grönsaker för eget bruk.
Skolan ligger inom gångavstånd från Javans bostad. Skolan startade 1980 av katolska kyrkan och har idag 50 elever varav 30 bor på skolan. De utbildar snickare, mekaniker, elektriker, rörmokare, metallarbetare, murare, skräddare och personer inom skönhetsvård.
Studiebesöken i skolorna genomfördes i slutet av februar 2018 av Jane Owilli och Lotta Hedberg, tillsammans med Charles Nyabori som är vår kontaktperson i Godnyango och förälder till två av våra fadderbarn v4 2018.
Stockholm 27 mars 2018
/Lotta Hedberg
2015
Reseberättelse från byn Godnyango i augusti 2015
Jane möter vid flyget i Nairobi och tar mig med till hennes by Godnyango.
Vi ska tillsammans besöka våra fadderbarn och deras familjer. Vi tar bussen till Oyugis, en 6-timmars bussresa från Nairobi. På vägen gör vi ett uppehåll i Narok.
Jane är stamkund hos en ung kvinna, som säljer grönsaker där. Vi köper med oss säckar med grönsaker och hinner med nöd och näppe få de instuvade i bussen och köpa lite lunch innan bussen kör vidare. Jane sade att chauffören aldrig skulle köra utan mig. Gigantiska avocados handlade vi under vägen genom bussfönstret. I Oyugis handlade vi specerivaror på Supermarket.
Allt som vi köper med oss måste gå att förvara i rumstemperatur. El och därmed frysmöjligheter saknas hos familjerna och är begränsade hos Jane. Hon har installerat ett kylskåp men elektrikerna fick det aldrig att fungera. Solcellerna på taket ger inte tillräckligt med energi.
Förklaringen till den stora mängden mat vi handlar på vägen får jag först när vi kommer fram och jag träffar de som bor på Janes egendom och hjälper henne att sköta den.
Jane har också goda kontakter med Supermarkets ägare och har förhandlat sig till att familjerna som bor närmast henne kan handla på krita om de råkar i kris.
Majs är basfödan. Den torkas och de torkade majskornen lagras i säckar. Majskornen mals och av den malda majsen kokas en tjock gröt som formas till en kaka och skärs upp vid måltiden. Det är den viktigaste basfödan och förekommer vid nästan alla måltider. Den doppas i olika grönsaks- kött- eller fiskgrytor.
Kött och fisk är för festligare tillfällen. Fisk är en delikatess. Den kommer från Viktoriasjön. Den färska fisken steks hårt och torkas för att kunna lagras. Vid tillagning kokas den tillsammans med grönsaker. I stort sätt alla fadderfamiljerna har självhushåll. De har egna odlingar med bladgrönsaker, sötpotatis, jams, bönor och jordnötter. Jordnötter och olika sorters bönor torkas. Några har fruktträd (mango, papaya, advocado) och även djur som höns, får och kor förekommer. Överskottet av grönsaker säljs på marknaden i Oyugis. Tillgången på mat är beroende av naturen. I år hade de livsviktiga majsplantorna regnat bort strax efter utplanteringen men nya kunde sättas utan att skörden påverkades. Det var skördetid för majsen när vi var där.
Enligt kommundelen North Kamaghas högste tjänsteman Benson Midigos, som besökte oss, är fattigdomen den största utmaningen för politikerna. Vid torka eller översvämmningar kan en livsviktig skörd gå till spillo. Barn och gamla är då de första att drabbas.
All mat vi hade med oss delade vi med oss till den familj som bor i ett hus som Jane låtit bygga på tomten. Mamman i familjen tar hand om Janes hus och odlingarna när Jane är i Sverige. Hon tar också hand om Janes svärmor (92 år) som bor granne med Jane. Mannen i familjen och far till deras fem barn avled för några år sedan. Han var också en viktig person för skötseln av egendomen och inte minst Janes kor. Det har inte varit lätt att hitta en ersättare för honom. Det märktes inte minst på Janes kor som var mycket magra och led av en ögoninfektion när vi kom i somras.
Fyra av familjens fem barn är fadderbarn. Den äldsta sonen har ett år kvar i den 8-åriga obligatoriska skolan och tvekar att lämna byn för utbildning på annan ort då han behövs mer hemma efter pappans död. Han hjäpte till med tvätt och disk när vi var där. (Det var skollov mellan termin 2 och 3 så barnen var hemma). Tvätten var ofta avklarad när Jane och jag steg upp på morgonen. Min första kontakt med honom var utanför Janes hus när han hjälpte koskötaren att bygga ett diskställ. Han var också hantlangare åt rörmokaren som installerade en ny vattencistern på tomten. Både tvätten och disken sköttes på gräsmattan vid vattencisternerna utanför Janes hus. Där vattnades också korna innan de gick ut på bete utanför trädgården. Cisternerna står under stuprännorna vid husknutarna och samlar upp regnvattnet. Vattnet används till allt av de familjer som bor på Janes egendom. Jane och jag drack inte vattnet orenat. Jag hade med mig en vattenrenare från företaget Solvatten. Den fungerade utmärkt.
En yngre bror i familjen går i femte klass. Han är djurintresserad och har egna får han sköter om. Han har använt pengar han har fått av sin fadder till att köpa ett lamm.
Båda pojkarna var fotbollsintresserade och drömde om att bli proffs. Ett mer realistiskt framtidsyrke de kunde tänka sig var chaufför och få köra bussen till Nairobi.
Aidsepidemin har slagit hårt mot föräldragenerationen i de här delarna av Kenya med många föräldralösa barn som följd. Flera familjer har därför ofta en eller flera släktingars eller grannars barn boende hos sig. Den här familjen har adopterat barnens kusin. Hon kom till familjen när hon var 2 år. Hon är jämnårig med familjens biologiska dotter. De är mycket olika. Den adopterade kusinen har inte lika lätt att ta för sig. Hon fick lite extra uppmärksamhet när vi där och hon hjälpte mig att klippa till gardiner i Janes hus. Systern var då bortrest.
Mitt fadderbarn bor med sin farmor i ett hus på Janes egendom. Hans pappa dog i aids när han var tre månader och mamman lämnade då över honom till farmor. Vid vårt besök försvann farmor och ingen visste riktigt när hon skulle komma tillbaka. Vi ordnade då så att han kunde äta tillsammans med familjen som sköter Janes hus.
Han går i fjärde klass i en public school i närheten. Han har ingen kontakt med sin mamma. Hon uppsökte honom en gång 2013. Han berättar om besöket när vi och de andra fadderbarnen på egendomen är samlade för att tala om hur det går i skolan. När han berättar om besöket rinner tårar nedför kinderna. Han säger samtidigt att det är bra hos farmor och att han inte saknar sin mamma. Enligt Jane bor hon inte så långt ifrån honom. Hon lär jobba på en bar vilket antyder att hon är prostituerad.
I början av mitt besök var han ganska blyg och allvarlig. Jag försökte ägna honom speciell uppmärksamhet och visa att jag var hans fadder. Ju mer vi sågs ju fler leenden såg jag.
En av de sista dagarna på landet tog jag med honom till Oyugis för att handla kläder och en fotboll på marknaden. När jag kom för att hämta honom var han ganska smutsig och klädd i smutsiga kläder. Jag sade inget men han bad mig komma tillbaka om en liten stund. Jag såg att han hämtade vatten hos Jane och när jag kom tillbaka var han ren och uppklädd i sina finaste kläder. I Oyugis ledsagade han mig mellan stånden på marknaden och var mycket målmedveten om vad han ville ha. Vi köpte svarta skor, en skoluniform (blå kortbyxor och en vit kortärmad skjorta, sockor, kalsonger), en kortärmad rutig skjorta samt en långärmad fotbollströja. Det viktigaste köpet var fotbollen. Han letade sig fram mellan stånden till det enda stånd som hade riktiga fotbollar. Fotbollen var ganska dyr och mitt förhandlingsläge som vit kvinna var i stort sätt obefintligt. Varje gång Jane och jag handlade något fick jag komma fram först när affären var avklarad. Han ville så gärna ha fotbollen och insåg läget. Han tog över förhandlingen om priset och lyckades nästan halvera det. Han verkade mycket nöjd med inköpen och vi avslutade med ett cafébesök med läsk och bullar.
I byn bor också en 10-årig fadderflicka med sin mamma, pappa och syskon.
Hennes pappa är collegeutbildad och talar bra engelska. Han kom ofta till Janes hus och satt och pratade. Han har en internetadress och åker då och då in till Oyugis internetkontor. Han vill gärna vara en länk mellan oss och barnen. Han är arbetslös sedan många år och familjen lever på det de odlar och det överskott de kan sälja på marknaden och de mandazi (munkar) barnens mamma bakar och säljer.
Under en stor del av hösten 2015 har lärarna i public school strejkat och barnen har varit hemma. Senare under hösten beordrades lärarna av myndigheterna att återgå till skolorna utan att de fått igenom sina krav vilket innebär att barnen var i skolan men att lärarna inte bedrev någon undervisning. Detta har drabbat flertalet av våra fadderbarn som ju går i public schools. De fadderbarn som går i private schools har inte berörts av strejken. Stora klasser och inte alltid så bra undervisning i public schools påverkar barnens skolresultat. Flera av barnen hjälper till mycket hemma vilket också påverkar skolgången, belysning och plats att sitta på för att läsa läxor saknas ofta i hemmen. Flera av barnen har gått om klasser. Jane och jag diskuterade hur vi skulle kunna hjälpa barnen att få en bättre skolgång. Vi besökte ett antal internatskolor för att se om det skulle kunna vara ett alternativ för en del av barnen. Flera skolor med bra akademiska resultat erbjöd inte särskilt trevliga boendemiljöer. Den skola vi fastnade för var mindre och t.ex. sovsalarna hade färre barn och var betydligt trevligare än många av de lite större skolorna. Den ligger dessutom nära Oyugis inte alltför långt från de flesta av våra fadderfamiljers hem. Vi frågade alla barnen och deras vårdnadshavare om de ville gå i en internatskola. Det är en vanlig skolform för främst de familjer som har råd att bekosta barnen en bättre akademisk utbildning än vad public schools kan erbjuda. Några av våra fadderfamiljer bekostar själva mellanskillnaden mellan public schools och private schools för att ge sina barn en bättre utbildning. Alla barn och deras föräldrar utom en familj ville att barnen skulle få möjlighet att gå i en internatskola. Det är framförallt ett av fadderbarnen, som idag bor i ett av Nairobis slumområden som skulle behöva komma till en bättre miljö. Han kommer ursprungligen från folkgruppen Lou men har tappat sitt modersmål i Nairobi. I området där han bor talas en variant av swahili (typ Rinkebysvenska).
Möjligheterna för honom att börja på St. Joseph’s Combined Academy i januari 2016 utreds. Om det inte finns några hinder bör plats ordnas för honom på skolan.
En bedömning av vilka andra barn som eventuellt kan vara aktuella för att gå på en internatskola genomförs inför läsårsstarten i januari 2017. Även där verkar St. Joseph’s Combined Academy vara det bästa alternativet
Jane och jag diskuterade hur vi kortsiktigt kunde hjälpa barnen till bättre skolresultat. Vi kom fram till att läxläsning några gånger i veckan med en lämplig person kunde vara ett sätt. Jane kontaktade en pensionerad lärare och vän som också arbetar med utvärdering av skolorna i distriktet. Han åtog sig inte uppgiften själv men skulle se till att det kom en lärare till fadderbarnen. Ett utrymmes i svärmors hus ställdes i ordning och Jane beställde ett bord och sex pallar hos en snickare i Oyugis.
Under våren 2016 kommer läxhjälp att ordnas för de 6 fadderbarn, som bor nära varandra i Janes by Godnyango. Bordet finns nu på plats och Charles (granne och pappa till ett av barnen) har ordnat med en lärare som ska hjälpa barnen några timmar på lördagar och söndagar för en kostnad av 3000 kenyanska shilling (KES) eller ungefär 300 kr per månad. Charles kommer också att följa och utvärdera läxhjälpen löpande under året och beslut om eventuell fortsättning tas om ett år. Mötet beslutade att ersätta Charles med 2000 KES för hans insatser under våren.
Utöver de 6 fadderbarnen som får läxhjälp och en ev. plats för vårt fadderbarn i Nairobi så bor fyra av fadderbarnen på för långt avstånd för att kunna ta del av läxhjälpen. Tre av dem vill och kan kanske få komma till en internatskola 2017.
Efter en dagsutflykt till Janes barndomshem och Kendu Bay kommer vi med motorcykeltaxi (bästa fortskaffningsmedlet på de nästan obefintliga vägarna) till faddertvillingarnas hem på landet. Här bor deras mamma med några av de äldre syskonen och tre barnbarn. Bostadshuset är ett traditionellt lerhus med plåttak och lergolv. Man kommer in direkt in i vardagsrummet som består av en soffa och några fåtöljer runt ett soffbord. Bakom vardagsrummet sover familjen. I ett mindre hus bredvid bostadshuset ligger köket, som består av en öppen eldstad där maten lagas. På tomten ligger också ett avträde dvs ett litet hus med ett hål i marken. Inte alla familjer har ett hus för att utföra sina behov. Då görs behoven i naturen och maten lagas över öppen eld utomhus. Familjens hus ligger omgivna av en stor trädgård där mamman både odlar grönsaker för eget bruk och för försäljning på marknaden i Oyugis. De har också höns och några kor.
Tvillingarnas mamma (född 1968) har fött 9 barn varav de äldsta tre har flyttat hemifrån. En dotter, som fick barn redan på gymnasiet, har återupptagit gymnasiestudierna och vill utbilda sig till sjuksköterska. Tvillingarnas mamma tar hand om hennes 3 barn utöver sina egna och föräldrarna hjälper till med finansiering av studierna.
Tvillingarnas pappa är snickare och bor i veckorna med tvillingarna i en by inte alltför långt från hemmet. Där går tvillingarna i skolan. Pappan har långa arbetsdagar så hushållet sköts av tvillingarna. De lagar frukost på morgonen och går sedan till skolan. Kommer hem mitt på dagen gör ev. inköp och lagar lunch. Återvänder till skolan. Efter skolan lagar de middag som är klar när pappan kommer hem från arbetet. I helgen åker de motorcykel hem till mamman och syskonen på landet.
Den ena tvillingen går i klass 5 i en public school. Hon har gått om femte klass. Den andra går i klass 6 i en privat skola. Både föräldrarna och tvillingarna själva är mycket positiva till att de ska kunna gå på en internatskola. Förutsättningarna att studera hemma är inte så lätta då de måste sköta hushållet. Pappan jobbar mycket för att kunna betala barnens skolavgifter och en slipmaskin han köpt på avbetalning. I hemmet på landet fanns ingen belysning och vattnet i brunnen gick bara att använda för att bevattna odlingarna. De samlade regnvatten från taket i hinkar. Förmodligen fanns det också någon gemensam pump där de närboende kan hämta vatten. De flesta familjerna hade liknande förutsättningar och behövde mycket hjälp med hushållsgöromål och trädgård från barnen. När vi var där bjöd mamman på te och rostade jordnötter odlade i trädgården. En av tvillingarna sprang till affären för att köpa socker bara för vår skull.
Under en annan av våra kombinerade utflykter och undersökningar av internatskolor besökte vi en annan av våra fadderfamiljer, som bor på en lite avlägsen plats. Vår fadderpojke är yngst av 4 syskon och går i andra klass i en public school. Han bor med sin familj och sin farmor. Pappan, som vi aldrig träffade, har en mental funktionsnedsättning. Familjen har ett eget hus men inga sängplatser så de sov i farmors hus. Maten lagades utomhus över en öppen eld. Mamman och farmor tar hand om barnen, hemmet och odlingarna. Mamman sköter odlingarna och säljer grönsaker till en liten butik inom gångavstånd. Hon hämtar mot en ringa betalning också vatten till grannarna. Det är långt att gå för att hämta vattnet. Vår pojke, som har en halvtimmes promenad till skolan, gör sällskap med en grannpojke. Vi frågade ofta familjerna vad barnen åt på morgonen innan de gick till skolan och ville få familjerna att förstå att ett mål majsgröt på morgonen förbättrade barnens skolresultat. Många av barnen åt ingen frukost men den här pojken åt gröt. Han går hem från skolan och äter lunch. På kvällen äter han hos farmor och gör sina läxor där. Hans skolresultat var bra. Han var bland de bästa i sin klass. Han ville bli lärare. Nu var mamman gravid med sitt femte barn så en plats på en boarding school 2017 skulle nog underlätta mycket för familjen.
En av familjerna vi stöjder bor på Sony Sugar Campanys område (privat sockerbolag). Området är inhägnat och man får redogöra för sitt ärende för vakterna vid grinden till området. Vi möttes där av en äldre bror. Vid infarten till området var stora skyltar uppsatta med slagord om bolagets kamp mot korruption. Under vår vistelse pågick en diskussion om den inhemska sockerindustrins allt sämre lönsamhet. Korruption och föråldrade framställningsmetoder tillsammans med den ökande importen från Uganda var några orsaker som diskuterades.
Inom området hyr sockerbolaget ut bostäder till sina anställda. De driver också skolor för de anställdas barn. Det finns också en public school inom bolagets område och om jag fattade rätt var det där vår fadderpojke gick.
Hans pappa arbetade som chaufför åt sockerbolaget men var nu sjukskriven efter en hjärtattack. Han är överviktig och har högt blodtryck. Det var oklart om han skulle överleva vilket fick äldre brodern att inte påbörja sina collegestudier på universitetet i Kisumu. Istället började han arbeta på et internetcafé. Efter ett års arbete vill han nu återuppta studierna men har inte sparat något under det här året så ekonomiskt kan det bli svårt. Fick intrycket att barnen inte behöver bidra så mycket till familjens försörjning. De har också en äldre dotter som nästa år ska påbörja studier i nutrition på ett college i Mobasa. Föräldrarna var bekymrade över ekonomin.
Mamman har börjat arbeta mer efter pappans sjukskrivning. Hon driver catering-verksamhet. De har också egna odlingar av grönsaker runt huset. Vi blev bjudna på en god kycklinggryta till lunch. Familjens standard var bättre än övriga familjers vi besökte, både husets, inredningen och maten. Hela familjen pratar bra engelska. De har via den äldre sonens jobb tillgång till internet. Vår fadderpojke går i 7:e klass, näst sista året. Åttonde klass är sista året i primary school och de avslutande proven är då avgörande för vilket gymnasium han kommer in på. Det går ganska bra för honom i klassen och han tycker om skolan. Han vill inte byta skola och är den enda av barnen som inte vill gå på en internatskola. Det ligger en internatskola i området där de bor. Vi var där och tittade tillsammans med bröderna men blev inte så imponerade.
/LottaHedberg